BATACCA BATACCA     Världens mest exklusiva herrklubb!

Krönika 35

BATACCA goes ST ANTON!

 

Onsdag

 

Efter en lång väntan var det äntligen dags. Vi samlades på Landvetters flygplats för att ta oss till Alperna. Förväntningarna var många och höga. Som seden kräver intogs den obligatoriska Landvetterölen och eftersom det var lunchtid blev det även tilltugg. Vår eminente reseledare Berg överraskade med att dela ut t-shirts och pannband. Tröjorna skulle senare komma att användas något mer än pannbanden, men nuförtiden har man ju hjälm när man åker skidor, så det är ju inte så konstigt. Att ha ett pannband utanpå hjälmen hade ju sett löjligt ut... Hur som helst så var stämningen på topp redan från början och den skulle bara bli bättre. Vi började resan som skulle ta oss till St Anton via Frankfurt och båda rutterna av resan föll väl ut, även om Torén och Rydh var på gränsen att bli vitlöksförgiftade på planet. Men detta var ingenting emot de gaser som senare under veckan skulle drabba oss både ofta och hårt. Carlsson började redan på Frankfurts flygplats att ragga på okänt folk. Detta genom en så långt oprövad metod. Nämligen att gå fram till första bästa främling och förklara att han minsann visste vems den rosa resväskan var. Detta fick han dock inget gensvar på och raggningsförsöken upphörde därmed för nämnde medlem. När vi kom fram till Alpstaden efter att ha åkt tio mil med Österrikes tröttaste taxichaufför var vi hungriga. Så efter installation i lägenheten (en utmärkt sådan för övrigt) tog vi oss till restaurangen Maximilian. Efter en lång väntan fick vi lite mat i magen och det var läge att reka lite inför morgondagen. Visade sig att vi hamnade mitt i en skiduppvisning i backen med facklor, ljusspel mm. Mäktigt! Det skulle dock visa sig att denna rekognoscering inte hjälpte alla inblandade...

 

Torsdag

 

Vi vaknade upp i strålande solsken med höga vita toppar som log mot oss. Efter en fin frukost slängde vi oss ut till St Antons mäktiga skidsystem. Vi hade ju rekat så fint kvällen tidigare och hade stenkoll på vart vi skulle. Trodde vi. När Richard, Rydh, Torre och Carlsson hämtade ut skidor tog Asplund, Berg, TC och Honken kabinen upp till berget. Men när Honken skulle kolla på pistkartan fick han en chock. Pilen pekade på en helt annan plats. Han var tvungen att dubbelkolla om kartan verkligen stämde med en gammal ärrad gubbe bredvid, jo han intygade att vi verkligen var där. Fan, vi hade åkt till fel sida och fel berg! Äh, ”Det är bar å åk” som Stenis hade sagt. Och det visade sig att misstaget faktiskt var en lyckoträff. Vi var i princip ensamma i backarna som var stenhårt pistade, skönt branta och breda.

 

Vi hade lovat oss själva att ta det lite lugnt i början. Det löftet bröts direkt när vi i åk nummer två kastade oss ut för en svart backe! Vi var som kalvar på grönbete. Framför allt Asplund var som en kalv. Vi hann räkna in fyra rejäla vurpor den första timmen. Hade vi haft en bjällra hade den definitivt hamnat kring Asplunds nacke. Men även Berg och Honken fick till några fall.

 

Hur som helst. Lagom till lunch bytte vi fyra sida och sammanstrålade med den övriga eliten. I solskenet slank två stora kalla öl och gulaschsoppa ner i våra kroppar. Jag kom på mig själv med att gå och åka runt med ett leende hela tiden. Kunde det här verkligen vara sant?

 

Eftermiddagen fortsatte i samma anda. Rydh, Richard och Carlsson hade dock problem med sina skidor. De hade fått en kombiskida som främst kändes som en off pist-variant vilket ställde till problem i backen. Någon vurpa till kunde vi också räkna in, men ingen allvarligare incident.

 

När benen började skrika av mjölksyra kände vi att det var dags att röra oss mot after ski. Siktet var inställt mot Mooserwirt. Men färden dit var allt annat än enkel. Backarna hade förvandlats till florsocker med höga kullar. Inte blev det bättre av att vi skulle forcera en svart pist. Folk låg till höger och vänster. Det blev en hård kamp men till slut lyckades vi, helt genomblöta av svett, hitta fram. Och resan var värd både svett och tårar. Mooserwirt levde upp till sitt rykte. Efter en hård fysisk och verbal kamp med en kaxig engelska fixade dessutom Asplund plats vid ett bord. Ölen flödade och vi imponerades av servitören som bar brickor med sjukt många öl på sina armar. Till slut kom även jäger och redbull fram till oss. Här blev det lite dimmigt ska erkännas. Fyllda av upplevelser och öl väntade enbart en liten kort backe hem. Här hade vi oddsen mot oss, vi hade hört att många dödsolyckor sker efter after skin. Men med tur och skicklighet tog vi oss ner och hem.

 

Det blev en slaskig pizza till kvällsmat innan det var dags att känna på St Antons uteliv. Eller? Nej, gruppen chockades av att Berg och Asplund kastade in skägget i brevlådan och gick hem och la sig halv tio! Ja, ni läste rätt. Halv tio! Även Rydh och TC avvek. Men Richard, Carlsson, Torre och Honken fick bära Bataccas fana den här kvällen. Annars hade det sett riktigt illa ut. Vi hamnade på Murmeln (vi kallar den så) där Torre fick in en jackpot! Ur högtalarna ljöd Chuck Berry, Queen, Rolling Stones och Elvis. Ja, ni förstår att det blev mycket luftgitarr och bröl ur Torres hals! Vi upptäckte även en livescen i källaren. Carlsson fascinerades mest av sångarens korta kjol. Som visade sig vara shorts! Vi avslutade aftonen i baren med en rom och cola. Då kändes den klockren. Det kändes inte lika dant när vi vaknade halv sju dagen efter! Hur som helst. Första dagen var inget annat än en succé.

 

Fredag

 

Den tredje dagen, tillika den andra skiddagen, började med ett ordentligt manfall. Rydh stannade hemma och sket och TC följde med i en lift innan han valde att vända hemåt. Men vi andra fortsatte mot nya höjder, nämligen Zürs höjder. Den toppen var just toppen. Oerhört vackra vyer bjöds, men även en del flacka transportsträckor som innebar stakning. Inte konstigt att ölen skulle slå när vi sedan satte oss på after ski. Men mer om det sedan. Vädret var fantastiskt och skidåkningen mycket bra. Till en början.

 

Värmen gjorde att snön framåt eftermiddagen blev svåråkt och stora vallar av slush tornade upp sig vid våra fötter. Så var det after ski då. Undertecknad har blivit ombedd att skriva en del om detta, men såvitt jag vet finns det inte så mycket att komma ihåg. Vi drack öl och lite öl till. Vi fick sällskap av två gifta par och ett par bananer vid bordet och vi fortsatte att dricka öl. Mycket trevligt och gemytligt. Men som sagt, den tuffa skidåkningen tidigare på dagen tog ut sin rätt och Torén var inte särskilt sugen på att ta på sig skidorna och flyga ner för pisten efter dessa öl. Berg och Asplund coachade honom dock väl och efter många försök hade han fått på sig skidorna och en stund senare var vi alla hemma i lugnets trygga vrå i lägenheten.

 

Reds. anm: Torén som var väl förfriskad efter 2 (??) öl på afterskin gjorde sitt bästa för att få på sig skidorna. Efter det första tappra försöket stöp han som en fura utan att ens pjäxorna vart i närheten av bindningarna! Efter detta så började det samlas en mindre skara till publik när folk insåg vad som höll på att hända. Torén höll på att bli en publikattraktion utan dess like! Efter någon minut så kom det dock några väl erfarna skidåkare till hans undsättning och hjälpte honom på med ena skidan. När nästa skulle på så erbjöds det både en snowboard och en bakvänd skida. Vinglande Torén gjorde sitt bästa för att få på pjäxan på allt som erbjöds! Men när väl båda skidorna satt på plats så skulle det bli åka av! Tacksam för all hjälp från lokalborna började han sin dödsfärd utför.

 

Publiken hade växt sig än större och på balkongen kunde man nu se en stor skara folk som stod med öppna munnar, mobilerna i högsta hugg och bara gapade och undrade om han verkligen skulle kunna ta sig ner för dom sista 200 m med 8 graders lutning.... Asplund och Berg som givetvis gjorde sitt yttersta för att hjälpa till och stötta med hurrarop och uppmuntrande ord, höll dock på att pinka på sig av underhållningen. Men förvånande nog så klarade Torén säkert 25 m innan han gick i backen första gången! Överraskande! Asplund var snabbt där och på med skidorna igen, en lätt knuff i ryggen och sedan iväg! Denna gången gick det dock inte lika långt innan han gick i backen igen, dock åkande baklänges! Nu var det Bergs tur att plocka upp spillrorna. Men skam den som ger sig!! Torén tappade aldrig modet eller humöret och han var snabbt på g igen. Snabbt och snabbt förresten... Både dom 5 åriga lokalbarnen samt 97åriga Herbert från Saalbach åkte i åttor runt stackars Torén... Tilläggas till vederbörandes försvar skall göras att backen var allt annat än välpreparerad...

 

Efter X antal ytterligare vurpor så började vi åtminstone komma halvvägs ner. Då började Bergs tålamod tryta något och han åkte upp bakom Torén och tog tag i honom och tog fart. Då började en vilt fäktande Torén få småpanik efter 50 m då farten äntligen började ta sig, och vilt fäktande slet han sig loss och svängde iväg, och på något mystiskt sätt lyckades han hålla sig på fötterna denna gången! Till slut kom vi ner till dalen och vi var tvungna att ta en rejäl paus för att vila våra skrattmuskler från krampen efter konstant garvande i 30 minuter! Tyvärr hördes inte alla applåder från publiken på Krazy Kangaroo, men redaktionen är övertygad om att alla hängivna fans var överlyckliga att han klarade sig helskinnad ner!!

 

Allt finns dokumenterat någonstans på denna eminenta hemsida! :-)

 

Carlsson bjöd tydligen in våra nya "vänner" från after skin och de gjorde sitt bästa för att väcka de Batacca-medlemmar som valde att ta en tupplur innan maten. Fredagens middag gick inte till historien som någon gourmetmåltid direkt. Men hamburgare är ju både enkelt och gott.

 

Lördag

 

Rydhs olycka fortsatte och än en gång fick han stanna hemma. Han fick sällskap av Carlsson som drabbats av migrän (eller bakfylla?). Vi valde att återvända till andra sidan för att återigen uppleva stenhårda och totalt övergivna backar. Till och med lite väl hårda. Fråga bara Asplund som återigen stod på näsan. Eller på låret och sidan av kroppen. Det blåmärket han kunde visa upp dagen efter gav respekt! Vi kan väl konstatera att Asplund vann vurp- och blåmärkesligan utan konkurrens. Han hann också med att släppa av en rökare i vår kabin som höll på att sänka hela gänget.

 

Den här tredje dagen sög skidåkningen allt mer i våra trötta kroppar. Därför satt tioölen extra fint! Dessutom med en extremt vacker utsikt. Vi fick också syn på en häftig engelsk heldräkt som väckte stor uppmärksamhet. Torre räddade också livet på en landsman. Inte så dramatiskt som man kan tro. Han delade med sig av en snus! Asplund bjöd på ett fint citat när han försökte snacka bort att det inte går så fort i backen längre: ”Det handlar om gravidationen”. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till andra sidan och där mötte vi upp både Rydh och Carlsson. Rydan skulle dock hem och vila sin ömma mage.

 

Vi öste på upp till toppen och fick än en gång uppleva magin med fantastiska vyer och magiska backar. Tyvärr gav benen upp och även backarna. Värmen slaskade upp dem allt mer och till slut erkände till och med den evige optimisten Berg att han började bli trött! Vi hittade än en gång ett vattenhål mitt i backen som serverade stora härliga kalla öl! Sedan tog vi oss ner till en ny after ski. Mooserwirt var snäppet bättre än Krazy Kangaroo men när vi kom dit var det återigen fullsatt. Vi var så trötta i benen att vi inte orkade stå. Därför körde vi ner till dalen där vi hittade ett fint ställe i solen. Torre och Carlsson anslöt efter sin vila. Efter den hårda after skin dagen innan hade Torre tänkt ha en vit dag. Men han kunde inte riktigt hålla sig, en öl fick trots allt slinka ner.
Och här kom vi in på ämnet barn. Då fick TC något extra skimmer i ögonen. Det visade sig att han gått och hållit på den här karamellen hela träffen. I och för sig hade han gett oss vissa ledtrådar när han i backen bjöd på Jäger. Han upprepade gång på gång: ”Jag bjuder på Jäger i stället för whiskey”. Undertecknad funderade på varför han upprepade den meningen gång på gång. Hade TC blivit senil? Men nu föll polletten ner. En medlem i Batacca bjuder ju på whiskey när han ska bli farsa. Något TC alltså försökte antyda där uppe i backen utan att någon av oss förstod. Hur som helst, ett fett grattis till TC så klart.

 

Väl hemma i lägenheten blev det rom och cola samt ett På spåret-quiz signerat Honken. Där visade samtliga inblandade hög klass (eller kanske inte Berg och Asplund). Frågestunden var uppskattad och glädjen enorm när trion Carlsson, Richard och TC tog hem spelet! Sista middagen återvände vi till Maximilian. En fin matstund fram till Sundsvallgänget stormade in. De började med att vråla ut ”In med bollen i mål”. Där sattes ribban direkt. The big boy beställde sedan in red bull-vodka och gin och tonic till ett helt kompani. Bataccas medlemmar, som var rejält slitna av olika anledningar, klev av en efter en och gav tydliga signaler om att vi inte ville ha de fyra i vårt boende.
Sedan ballade The big boy ur och gormade om sina solbrillor, den försynte frun försökte coola ner honom men det gick väl sådär. En stund senare upptäckte vi att skidor, pjäxor och stavar var utslängda överallt i källaren och utanför vårt boende. Asplund svarade upp med en salva otrevligheter i sms men då var tystnaden total från fyrlingen från Sundsvall. Det var det sista vi hörde från dem! Till slut kunde vi varva ner och sammanfatta ännu en underbar dag i Alperna, förutom sista timmen.

 

Krönikörerna

 

TILLBAKA
BATACCA
Du är besökare sedan 040713
Copyright © Pär Berg