BATACCA BATACCA     Världens mest exklusiva herrklubb!

Krönika 31

När dörren slog igen bakom dem och låstes spred sig en iskyla utmed deras ryggrader. Rummet såg ut som ett helt vanligt vardagsrum med ovanligt gamla och slitna inredningsdetaljer. Rakt fram i rummet stod en gammal skrivmaskin på ett ännu äldre bord. Till höger fanns ett stort labyrintspel utan kula. Längst in i rummet väntade en orgel på att någon äntligen skulle smeka dess tangenter igen, medan en skäggig fiskare tittade på från sin plats bakom glas och ram på en bokhylla bredvid. Allt var gammalt och till synes orört under en lång tid. Men männen som nyss klivit in i rummet kände på sig att detta inte var hela sanningen. Eller rättare sagt inte ens nära sanningen. Illa till mods gick de omkring rummet och letade. Vad de letade efter visste de inte. Men de visste att det var viktigt att hitta det. Någon hade varit här alldeles nyss och gjort något fruktansvärt. Ingen av dem kunde sätta ord på hur de visste det. Vetskapen bara fanns där som en sorts förnimmelse. Att personen i fråga snart skulle komma tillbaka gjorde att rädslan övergick mer och mer i hysteri och snart i panik. Förutom ytterdörren som hade gått i baklås fanns ytterligare två dörrar, men ingen av dem gick att öppna. Men männen måste komma ut. Och detta snabbt, innan gärningsmannen kom tillbaka.

 

Den senaste Bataccaträffen hölls i Göteborg och Pär Berg var värd. Vi började med att äta lunch och dricka ett par öl innan vi hoppade på spårvagnen som tog oss något närmare vårt mål, nämligen Escape House. Men innan dess väntade en promenad och hör och häpna, vi kom snuddande nära historisk mark på vår väg mot målet. Huset där Batacca höll sin allra första träff för tretton år sedan tornade upp sig som ett Eiffeltorn på toppen av en lång backe. Men nostalgin fick vänta, vi hade annat att göra. Escape House väntade på vår ankomst och väl där gällde det att lösa gåtor för att ta sig ut från först en mordbesudlad lägenhet innan mördaren kom tillbaka, och sedan ett fängelse som vi oskyldigt hade hamnat i. Samarbete och hjärngympa var det som gällde, och eftersom vi är både smarta och goda vänner gick detta som på räls. Faktum är att vi fullständigt förintade det gamla rekordet. Så går det när Batacca sätter den sidan till.

 

Om ni tycker att det låter läskigt med mord och fängelser ska ni nog sluta att läsa här. För nästa aktivitet var sju resor värre. När vi kom tillbaka till Bergs residence fick vi order om att ikläda oss plastbollar. Och det handlade om stora sådana. För de kortare i sällskapet nådde de från knäna och upp över huvudet. Bara att gå inuti dessa bollar nedför backen, av vilken Berg valt att bosätta sig högst upp, var förenat med livsfara. Speciellt som man hade en Richard bakom sig som tyckte att det var skitkul att knuffas. Hade man fallit där så hade man förmodligen rullat under återstoden av sitt liv, och det var ju inget man hade i åtanke när man lade upp sina livsplaner som tonåring. Vi tog oss till en fotbollsplan (nåja) där vi skulle spela just fotboll iklädda dessa bollar. Vätskepauserna duggade tätt och detta var tur eftersom bollar av plast har en sällsynt dålig förmåga att andas.

 

Något finlir kan vi nog inte skryta med att ha presterat, men vi hade kul. Riktigt kul. Och det verkade som att våra åskådare på balkongerna utmed planens kortsida också njöt av underhållningen. Laget bestående av Berg, Asplund och TC vann klart, men motståndarna Richard, Rydh och Thorén är som alla vet mycket goda förlorare så några kravaller var det aldrig tal om.

 

Efter att ha tagit sig upp för backen igen var det dags för dusch och matlagning. Vad vi åt kan ni läsa om någon annanstans på denna sida och vad beträffar duschen så har ni inte med det att göra. Maten var hur som helst god, om än lite smakfattig. Efterrätten var godare än den såg ut. TC skulle spritsa ut chokladpudding i skålar, men eftersom Berg hade glömt att införskaffa en sprits fick TC nöja sig med att klippa hål i en plastpåse. Hålet blev dock i största laget och chokladen som kom ut ur hålet såg ut som skit, bokstavligt talat. Men det gick att äta, och det är ju det viktigaste.

 

Efter ett bra parti poker ryckte det till lite i TC:s baugette och han valde att lämna sällskapet för att åka hem med den blivande sambon som hade tvingats åka ända från Tranemo till Göteborg för att hämta honom. Eller om det var på hennes initiativ, det framkom inte helt. Eller också gjorde det det. Skit samma. Vi andra unnade honom hur som helst unisont en trivsam avslutning på kvällen. Rydh som var nybliven pappa bjöd på utsökta cigarrer fram mot natten och vi njöt som kungar av dessa när tröttheten kom över oss och vi valde efter rökat att gå och lägga oss.

 

Kvällens batacca blev TC, som inte bara trollade fram hundskit till efterrätt. Han lyckades även få sin blivande sambo att åka 24 mil tur och retur mitt i natten för att få sig ett nyp. Det är en sann Batacca, det.

 

//Eder krönikör T

 

TILLBAKA
BATACCA
Du är besökare sedan 040713
Copyright © Pär Berg