BATACCA BATACCA     Världens mest exklusiva herrklubb!

Krönika 22

Det finns en lägenhet på Norrmalm i Borås som efter lördagen den 10 mars aldrig igen kommer att vara vad den en gång varit. Denna tvårummare med en sprudlande utsikt över den gröna innergården och med möblemang av högsta och finaste kvalitet, blev under kvällen besudlad. Men inte av låg humornivå eller fräna odörer, även om också detta flitigt förekom denna afton. Nej, den blev besudlad av något långt mycket värre. Den bitterhet som under kvällen spred sig som en reeperbahnsk klamydiaepedemi och trängde långt in i väggarna, kommer att sitta kvar till tidens slut, eller åtminstone tills väggarna byts ut. Men vi tar det från början.

 

Samling skedde i nämnd lägenhet vid lunchtid. Måltiden fick dock vänta, för det vankades aktivitet. Honken dök inte upp eftersom tågen i Borås har en ful ovana att stanna vid stationen. Han hämtades dock upp och färden gick till Gokart City. På schemat stod den snabba, rafflande, temperamentframkallande, jag kort och gott den fantastiska sporten gokart. I väntan på att det skulle bli vår tur att köra passade Berg och Asplund på att spela air-hockey. Detta var mycket viktigt att ta med i krönikan, tyckte Asplund. Förmodligen för att han vann, och vi bjuder på det för att lindra smärtan över det som berättas om härnäst.

När det så var dags att iklädda overaller av senaste design ta sig ut till depån ställdes en och annan fråga. Går det att köra om på den här smala banan? Kommer Honken att våga gasa? Var ska vi ställa ölen? Ölen ställdes in i ett kylskåp under tiden och på de andra frågorna var svaren: Nej. Instruktören gick snabbt igenom spelreglerna (för snabbt för vissa av oss visade det sig efteråt), och det var dags för de fyra första av oss att entra bilarna för ett tidskval. Asplund, Carlsson, Thorén och Honken var först ut. Den som trodde att gokart inomhus handlar om att lalla runt i en småbil med sidorutan nedvevad och lyssna på Hooters en vacker vårdag i stan medan blondinerna står utanför och beundrar dunket från baslådan, trodde helt fel. Detta var allt annat än glamoröst och handlade bara om en sak, att hitta rätt väg genom kurvorna och få bästa varvtiden. Efter ett antal varv i blygsam fart kom vi allihop (förutom Honken då, förstås) igång i slutet av kvalheatet. Det sista varvet som kördes var historiens snabbaste på banan, och det var Asplund som stod för denna prestation. Han var dock inte sen att erkänna att han tillskansat sig denna tid genom att vända en bit in i varvet och köra tillbaka för att på så sätt passera mållinjen från fel håll. I andra kvalheatet var det Berg, Rydh och Richard som stod för körningen och Berg visade sig vara en riktig fartfantom. Hans tid 22,229 hade ingen tidigare varit i närheten av.

 

Efter kvalheaten stod det klart att Berg, Carlsson, Thorén och Rydh skulle fightas om titeln som Bataccamästare. Och det var nu som det började gnissla hos Asplund. Det visade sig nämligen att reglerna var precis så som de hade förklarats före första racet. Det var således den snabbaste varvtiden som gällde även i finalheaten, och inte placering efter ett visst antal varv. Asplund som var säker på att köra snabbare än a-finalisterna i sin b-final, tyckte att hans tid i så fall borde rankas lika högt som a-finalisternas. Men regler är som bekant till för att följas och en b-final heter b-final just därför att det inte är en a-final.

Nu blev det ungefär så som Asplund hade förutspått. Hans tid i b-finalen slogs endast av Berg i a-finalen. Kanske berodde det på att b-finalen endast kördes av tre förare och att det därmed blev färre omkörningar, kanske inte. Det ska vi inte grotta ner oss i. Vinnare av Bataccamästerskapen i gokart anno 2012 blev hur som helst Berg, på den smått fantastiska varvtiden 21,846.
Efter flera hårda kamper behövde vi alla slappna av lite, och vi tog hissen upp till relaxavdelningen där vi njöt av en sallad à la Rydh innan det var dags för jacuzzi och öl. Det är inte så mycket mer att nämna om detta än att ölen satt fint och bubblorna gjorde gott. Och att Asplund fortfarande inte hade smält nederlaget i gokarten.
Väl tillbaka i lägenheten var det matlagning som gällde. Någon tävling, så som stadgarna i Bataccas reglemente påbjuder, blev det inte. Till förrätt blev det snaps med tilltugg. God snaps och gott tilltugg ska tilläggas. Till varmrätt var det hamburgare och klyftpotatis och till dessert bjöds chokladpuddig kryddad med hudflagor och nagelspån. Trots de något okonventionella ingredienserna var det ingen som klagade.

 

Nu ska det sägas direkt att den kronologiska ordningen är lite suddig av någon outgrundlig anledning. Men någon gång, antingen mellan varmrätten och desserten eller efter desserten slogs tv:n på. Detta på grund av att melodifestivalen började. Detta föll inte alla i smaken, och det diskuterades både vilt och irriterat om huruvida vi skulle titta på detta spektakel eller inte. Efter några låtar vann inte-sidan som främst hade representerats av en till dylika tävlingar mycket skeptisk Berg. Hur som helst var vi ganska överens om att Lisa Miskovsky var bäst och Björn Ranelid inte fullt lika bra. Eller om det var snyggast och inte fullt lika snygg, även här är det lite suddigt.

 

Pokerdags, och nu smög sig det sedvanliga allvaret in i gruppen. För är det något man inte vill förlora i på en herrmiddag, så är det poker. Inte heller denna gång blev det Texas Hold´em, och eftersom TC inte deltog var det heller ingen som tjatade om det. Thorén tyckte väl inte att det var någon idé nu när han var ensam. Man skulle kunna tro att segrar i både gokarten och diskussionen om melodifestivalens vara eller icke vara skulle göra vinnaren på gott humör. Men när det kommer till kortspel gäller inga tidigare glädjeämnen, det visade Berg med all önskvärd tydlighet. Pott efter pott slank honom ur händerna, och sucken blev allt högre. Asplund suckade också en del fortfarande, ni minns kanske hans ovilja att acceptera regelverket i gokarten. Så sanningen att säga suckades det en hel del runt bordet. Störst andledning att sucka under pokerspelet måste dock Honken ha haft. För har man färg ska man givetvis vinna potten. Om det inte sitter en Rydh bredvid och håller i tre ess och två kungar, alltså. Ära till Rydh för hans fina spel (eg. fina pokerhand) och underhållning till oss som såg potten öka till smått orimliga gränser. Skulle tro att det låg nästan 25 kronor i potten. Men Honken var inte ledsen för det. Gokarten hade ju lärt honom att förlora, och i pokern blev han faktiskt tvåa, endast slagen av Rydh.
Innan pokern hade någon nämnt att vi nog borde ha växlat pengar, medan någon annan tyckte att ”varför då? Vi har ju marker!”. Jo, visst. Men eftersom det sällan blir jämna hundralappar i vinster när man spelar enkronasöppning, så blir det lite svårt att dela ut vinsterna efteråt. Överenskommelsen blev i stället att pengarna ligger kvar tills nästa träff, men kanske är detta något att tänka på i framtiden.

 

Efter pokern hände inte så mycket. Det hördes en del oroliga röster om att vi kanske hade blivit gamla, för klockan tolv var det ingen som orkade hålla igång längre. Efter lite youtubande med Rydhs Ipad kom bäddningen i gång och klockan halv ett sov alla sött. Förutom Rydh som hölls vaken av Honkens snarkningar, men detta var inget som inte öronpluggar kunde förhindra. Aldrig förr har en Bataccaträff slutat tidigare. Om sanningen är att vi börjar bli gamla eller om det var all bitterhet som hade dragit energin ur oss vet jag inte. Men en bra träff var det i alla fall, som vanligt.

 

Till omgångens Batacca utses: Pär Berg. Motivering: Vinst i gokart, oviljan att ha med melodifestivalen på en herrträff, och tendenser till att vara en dålig förlorare i poker är egenskaper som en sann Batacca borde besitta.

 

/Herr krönikör

 

TILLBAKA
BATACCA
Du är besökare sedan 040713
Copyright © Pär Berg