BATACCA BATACCA     Världens mest exklusiva herrklubb!
Det var ingen officiell BATACCA-träff, men ändå en dag värd att minnas, inte minst för vårt fantastiska, ja jag säger fantastiska, resultat. Men det återkommer vi till så småningom.
Dagen började med en frukostbuffé hos familjen Honk, bestående av Gammeldansk och … nä, så mycket till buffé var det nog inte, men både nyttigt och gott var det.
Efter en uppvärmningspromenad till Högvalla var det dags för tävling. Och som tävlingen började. Lyckligtvis hade vi redan tagit våra första öl när vi kom till första stationen och insåg att det var pilkastning som gällde. En viss mån alkohol gör, som ni vet, att handen blir stadig. Så frågan är hur det hade gått utan den första ölen. Hur som helst blev det ett jävla liv på firma Berg/Asplund efter pilkastningen. Fel laguttagning, fel förberedelser och usel kastning var bara en liten del av kritiken som kom från dessa båda herrar. Givetvis var det således dessa två som fick äran att sköta nästa gren. Av någon anledning hade arrangörerna lagt ut tre bildäck på varandra runt en stolpe bakom ett hus. Ännu märkligare var att de lagt dessa runt fel stolpe, och ville ha oss tävlande, vi som betalat 100 surt förvärvade riksdaler var för att gå en promenad, till att flytta däcken till rätt stolpe. Jag funderar fortfarande på varför vi skulle rätta till deras misstag, men så fick det bli i alla fall. Och med hjälp av en ivrigt ropande coach lyckades Berg/Asplund ganska bra med detta. Tiden var utmärkt, ja rent av fantastisk. Våra beräkningar sade oss att det omöjligt kunde göras fortare, och således måste de 44 lag som gjorde det snabbare ses som fuskare. Men vi var inte bittra. Men det blev vi efter ett par kilometers löpning barfota i snön. Men det glömmer vi här och nu.
Historien med fel taktik och fel förberedelser skulle upprepa sig när det kom till eldning. Men kom igen. Vi fick vattnet att koka, vi fick lite värme i våra frusna själar. Vi fick till och med grillad korv efteråt, så vad var det att gnälla över?

För att inte bli för långrandig när det gäller de olika grenarna går vi snabbt framåt i tiden till frågesporten. Och att mycket av den handlade om just sport var nog inte till vår nackdel direkt. Det tragiska var att den enda fråga vi hade fel på var den som förmodligen alla andra lag hade rätt på. Svaret stod i direkt anslutning till frågan, men varför skulle vi göra det lätt för oss? Står det Telia Sonera på bilden, så måste ju svaret vara Nokia. Hur som helst så är en 55:e plats ett mycket bra resultat och för att fira detta bar det av till Björn Bagare.
Vad som hände där är ännu oklart, men i väntan på skjutsen till pappa Berg bjöd Thorén på ett bejublat partytrick genom att visa upp insidan av tarmkanalen för hela sällskapet.
Hos pappa Berg var det makaroner och köttbullar som gällde. En lika välkommen som utsökt måltid i väntan på bastun. All heder åt kockarna, men bastun var ännu mera välkommen efter en hård dags arbete ute i det vilda.
Efter att vi svettats ut all öl valde Asplund att däcka medan TC helt respektlöst ägnade sig åt att stjäla de andra deltagarnas pengar. Han fick nog lite dåligt samvete för detta, för han lät oss andra dela på kvällsmaten och valde att lämna festen kort därefter. Saknaden av TC var trots stölden stor och vi valde att inte stanna för länge i huset eftersom minnena av denna fina människa hela tiden gjorde sig påminda. I stället valde vi att bli inbjudna på en förfest i Svenljunga. Tre mycket trevliga människor välkomnade oss med viss förvåning när vi dök upp och frågade om de hade fest. Visst hade de det, och kom in och sitt ner och så vidare. Plötsligt blev denna förvåning helt förståelig när Asplund Junior, som bjudit in oss, kom in i och sa att vi hade gått till fel lägenhet. Ny förfest och nya människor, dock lika okända för de flesta av oss, väntade. Men vad gjorde det? Det var ju hotellet som var vårt slutmål.
På hotellet dök samma fråga som hela tiden figurerat i våra huvuden upp. Finns det inga Svenljungabor i Svenljunga längre? Nä, tydligen inte. Det alternativa svaret på frågan skulle kunna vara att vi blivit för gamla för att känna igen ungtupparna som sprang omkring i skogen och hoppade omkring på dansgolvet. Men det känns alltför långsökt för att vara rimligt. Vi hade ju ändå visat både styrka och skärpa under promenaden. Men vem behöver känna igen folk för att ha trevligt?
Det var i ärlighetens namn ingen höjdarkväll, men sett till hela dagen så var detta, trots att det bara var en alternativ BATACCA-träff mycket lyckad.

Vi slog ju ändå klubbrekord.
Chefredaktör T.
TILLBAKA

BATACCA
Du är besökare sedan 040713
Copyright © Pär Berg